En Vandrares Krönika: Gryningsvidden — där solen kommer först

Det är inte en tillfällighet att Valoris mildaste stad ligger längst bort från Solgård.

Jag har rest hit fler gånger än jag kan räkna, och till skillnad från nästan allt annat i det här riket så kan jag resa hit helt utan ärende.

Solen går upp här först i hela Valoris. Österut ligger Gryningshavet och ingenting annat. Man kan stå på den yttersta klippan en klar morgon och se så långt ögat bär, och det finns inget där att se — bara vatten som blir ljus. Folk i dimbyarna säger att det är därför soluppgången är så vacker här. Den har ingenting som blockerar den.

I. Gryningsleden

Vägen österut går över Järnryggen och sedan rakt över vidden, och den är dagar av torka och en halvmil dimma. Kadetterna på Lärlingsvägen minns den bättre än de minns Domring. Och jag förstår dom.

Inlandet ger nästan ingenting. Sandgult gräs som knastrar när man går i det, sten som skaver genom sulor, låga byar som ligger nertryckta i marken för att slippa vinden. Här mäter man vatten i skedar. Och det är inte ett talesätt. Jag har sett kvinnor dela ut dagsransoner med sked, till gäster också.

Och ändå: jag har vandrat vidden ett dussin gånger och aldrig blivit nekad vatten. Inte en enda gång. Det har alltid varit lite vatten, och det har alltid givits som om det var självklart. På Askslätten, där vattnet står i kanalerna och kvarnhjulen aldrig står stilla, har jag flera gånger fått betala för det.

II. Gryningsfäste

Bakom bergen ligger viddens inre, och längst ut i den ligger Gryningsfäste.

Det är en fästning. Murar av samma sandfärgade sten som marken. Ett litet kapell inne på gården, inte större än ett stall, med sex symboler slarvigt målade på en vitkalkad vägg. Förutom möjligtvis Svartport så är kyrkans grepp här tunnast i hela riket, och alla inblandade vet om det.

Det märks tydligast på vad som får stå orört. Några steg från den norra muren ligger en sten. Muren är yngre än stenen, och den som drog linjen valde att låta stenen hamna utanför.

Jag stod en morgon på fästets gård när en gammal kvinna kom in genom porten med ett knippe björkris och en död hare. Hon gick tvärs över gården, ut genom porten i norra muren, lade ner bägge vid stenen och kom tillbaka samma väg. Två soldater såg på. Befälhavaren såg på. Ingen sa någonting, och när hon var utom hörhåll fortsatte samtalet exakt där det slutat.

Jag frågade befälhavaren senare vad stenen var.

"Vilken sten," sa han, och vandrade snabbt iväg på något plötsligt brådskande ärende.

Jag vet vad stenen är. Jag har sett samma sten på flera ställen i riket.

Och jag vet varför den finns här. Gryningsfäste är sista fästet före fem dagars march i torka, och alla som lämnar det lämnar det för att komma någon annanstans. Stenen tar emot av dem som skall vidare. Det är därför den ligger öppet och inte i kapellet, och det är därför man lämnar kött ute i solen och inte bryr sig om vad som hämtar det.

Och det, tror jag, är varför två soldater kan se på utan att röra sig. Fyrtio man är posterade på rikets yttersta plats, och det finns inte en av dem som inte vill bli förflyttad. Befälhavaren kan inte rapportera stenen utan att rapportera sina egna.

Så han rapporterar den inte. Det är inte fromhet, och det är inte mod. Det är avstånd: Solgård ligger tvärs över hela riket, han har fyrtio man, och han har räknat ut vad han kan upprätthålla och vad som bara skulle kosta honom byarnas välvilja. Jag misstänker att han har kommit fram till samma svar som andra har kommit fram till, att den inte går att binda, och att den lämnar en i fred så länge man lämnar den i fred.

Men resultatet av hans räkning är att folket där ute fortfarande får välja vad de bugar för, och jag bryr mig faktiskt mer om resultatet än om räkningen.

III. Handens vatten och Tröstskogen

Den sista dagsvandringen har jag beskrivit på annat håll och tänker inte göra om det. Det räcker att säga att man går ur torka in i dimma på mindre än en halvmil, att kusten är grön av det havet andas ut varje natt och inte av regn, och att de som bor där kallar dimman Handens vatten. Kyrkan låter dem behålla namnet. Det är den enda gång jag vet om att kyrkan låtit ett folk behålla ett namn utan att först skriva om det.

Det jag däremot aldrig skrivit om är skogarna ovanför kusten.

Tröstskogen borde inte finnas. Den växer på sluttningarna en knapp dagsmarsch från mark som är öken i allt utom namn, och den är fuktig, tät och mörkgrön, full av mossa och droppande löv. Gränsen är löjligt skarp. Man kan stå med ena foten i sand och den andra i mossa. Det är dimman som gör det, natt efter natt, år efter år, och det är i grunden inget mystiskt alls — det är bara envishet, uträttad av ett hav.

Det är Tröstväktarnas hemmamark, och det passar dem. De verkar här längre från kyrkans maktcentrum än någon annan orden i riket kommer, och de har inte utnyttjat det till någonting alls. Ingen egen borg, inget eget arkiv, inga egna anspråk. De har bara fortsatt göra det de gör.

Längs kusten ligger dimbyarna, en kedja av små samhällen norr och söder om Stillhaf. I en av dem föddes Verel Annarsdotter. Ingen är överens om vilken.

IV. Lyktskären

Så finns det andra sidan, och den är svart.

Utanför Stillkusten ligger en ögrupp som står i kyrkans register som Nådeskären, eftersom skären ligger i Stillhafs församling och någon i ett kansli tyckte att det lät passande. Sjöfolket kallar dem Lyktskären. Det namnet är ärligare, och det är rikets värsta kaparnäste.

En gång försökte kyrkan bära Minnets Lyktor dit ut. Kapellen byggdes. Ljusen tändes. Men det övergavs inom ett årtionde och alla inblandade skrev att det varit ett misslyckande.

Ljusen brinner fortfarande.

De står bara inte kvar där de sattes. Den kapten som ser ett stilla ljus i mörkret och styr mot vad han tror är en sörjande kust, styr mot grundet, och de som väntar på stranden har haft hela natten på sig att förbereda sig.

V. De som ror ut

Det sista jag har att säga om regionen är det som fick mig att komma tillbaka.

När någon ligger för döden ute på skären ror Tröstväktarna dit. De frågar inte vems besättning det är. De tar ingen eskort, de bär inga vapen och de gör ingen sak av det. De ror ut, de sitter kvar tills det är över, och sedan ror de hem.

Ingen har någonsin hindrat dem. Inte kaparna, inte kyrkan, inte vädret — eller, vädret har hindrat dem, men de har försökt ändå.

Jag följde med en gång. Vi låg ute i sex timmar hos en ung man som inte kunde tala längre, och tröstväktaren höll hans hand hela tiden, och hon sa inte ett ord.

På vägen tillbaka frågade jag om hon visste vem han hade varit.

"Ja," sa hon. "Men det spelar ingen roll nu."

Jag för en förteckning över platser där Ljuset inte riktigt räcker till. Den är lång vid det här laget, och nästan varje post på den är ett bekymmer.

Gryningsvidden står på den också. Den är den enda post jag är glad över.